Ingen vill idag se svensk film.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige är helt enastående. I Sverige styrs filmbranschen av politiska kommissarier, vars syfte är att använda filmmediet till propaganda. Till detta pumpas hundratals miljoner in varje år, från både vänster- och “borgerliga” regeringar. Ideologin som styr hanterandet av filmskapandet kallas idag – givetvis – intersektionell feminism.
I Danmark är filmbranschen i det stora hela politiskt oberoende. Och folk vill se dansk film.
Det svenska tillståndet påminner inte bara om DDR. Det överträffar DDR när det gäller kulturell och ideologisk styrning. Så ser det ut i Sverige idag. Och den mycket högavlönade politruken – och vänsterregimens hantlangare när det gäller filmfrågor – heter fortfarande Anna Serner, VD för Svenska Filminstitutet.
Svensk film idag är helt värdelös. Vita, heterosexuella män får inte göra film. Och alla filmer måste handla om feminism, hbtq-perspektiv, socialism. maktordningar eller föreställda hot om konservatism och sverigevänliga idéer.
Bortsett från att ingen vill se smörjan (det är dåliga filmer), blir den politiska agendan smärtsamt påträngande och löjeväckande.
Glöm heller aldrig att alla hundratals miljoner skattepengar som slängs över denna propagandafabrik, SFI (som inte har något med filmkonst att göra), bara kommer i närheten av de 9 miljarder som SVT tvingar till sig av medborgarna för samma typ av propaganda.
Ja, det är sant. Och nej, ingen ser filmerna. Och allt färre tittar på SVT och Public service. Men vad spelar det för roll för de ansvariga, när de har tvingat till sig sina pengar?
Vi MÅSTE avsluta detta vanvett.
