Jonas WE Andersson

[Krönika Samtiden]

Allra värst har det slutat för den “antirasistiska” aktivismen som blivit den mest rasistiska, sexistiska och hudfärgsfixerade rörelse som sett dagens ljus.

Vi vet sedan tidigare att Sverige är ett av världens allra mest extrema länder. Här har mycket blivit så extremt att det har vänt ut och in på sig självt. Tankar och idéer har tvinnats och dragits ut i så många led att ändarna sedan länge trasslat in sig i varandra. De ursprungliga tankefigurerna sitter nu lojt och stirrar på sina spegelvända antiteser, utan att någon riktigt förstod vad det var som hände. Många luras dock fortfarande av de gamla kostymerna.

Ta den viktiga kvinnokampen och det som senare blev tredje vågens feminism och dagens statsfeminism. Idag vet alla att denna feminism inte har något alls att göra med jämställdhet eller konstruktivt samhällsbyggande. Att ideologin tvärtom göder hat och motsättningar, bekämpar jämställdhet, samarbetar med den kvinnoförtryckande islamismen och ser västvärlden som det ”vita patriarkatet” som ska krossas.

Fortsätt läsa ”Aktivismen som sporrar hat och motsättningar”

[Krönika Samtiden]

Man börjar kalla meningsmotståndare för något annat än människor. Kackerlackor, svin, parasiter, eller varför inte brunråttor. Poängen är att göra det enklare att begå övergrepp.

För ett tiotal år sedan hjälpte jag några journalistvänner i Köpenhamn med en hemsida om folkmordet i Rwanda. Som jag alltid försöker göra, satte jag mig först in i ämnet. Det som slog mig först i berättelserna om hur det kunde urarta som det gjorde – omkring 800.000 människor mördades, mestadels med machetes – var hur den förekommande propagandan bland annat avhumaniserade meningsmotståndarna. De andra.

Vi känner igen det från andra katastrofer i mänsklighetens historia. Man börjar kalla sina meningsmotståndare för något annat än människor. Kackerlackor, svin, parasiter, eller varför inte brunråttor. Poängen är att göra det enklare att döda, att lätta på det samvetstryck som vanligtvis kommer om man skall hugga ihjäl en medmänniska.

Det är en smygande process. Retoriken skruvas upp stegvis. Hatet byggs upp i etapper.

Fortsätt läsa ”Människor pratar med varandra”

[Krönika Samtiden]

Att göra om språket och ordens betydelse är ett vapen och en maktfaktor i kampen om “narrativet”, alltså verklighetsbeskrivningen.

Vi lever inte bara i ett informationskrig om yta, tolkning och täckning, utan om ordens själva grundbetydelse. Den mediala och politiska eliten har samkört dess semantiska förvrängning så länge nu att många inte längre förstår vad som diskuteras, även om man pratar samma språk. Att göra om språket och ordens betydelse är ett vapen och en maktfaktor i kampen om “narrativet”, alltså verklighetsbeskrivningen.

I Sverige har vi ju sedan länge vant oss vid denna strategi från makthavarna, om det så handlar om “lokalvårdare”, istället för städare, “klienter” för inlåsta brottslingar eller på senare år “brukare”, för äldre svenskar som vårdas. Även om det är enkelt att förstå vilken ideologisk agenda som styrt förändringen av språket har det för de flesta verkat ganska oviktigt och kanske oskyldigt.

Fortsätt läsa ”Orden, och döttrarna som betalar priset”

[Krönika Samtiden]

Känslan när man öppnar pensionskuvertet.

Känslan av att leva i ett land med näst flest fattigpensionärer i Europa.

Känslan när politikerna ständigt höjer sina egna löner och arvoden kraftigt.

Känslan när man behöver skicka in ett viktigt papper till en myndighet och får uppmaningen att ringa och kolla om brevet kom fram eftersom det ofta händer att posten inte kommer fram.

Känslan när man planerar en resa och kommer överens med dem man ska möta att det inte går att lita på tågen eftersom de nästan alltid är försenade eller är inställda.

Fortsätt läsa ”Känslan”

[Krönika Samtiden]

Det som händer med Sverige handlar inte bara om inkompetens och vårdslöshet, utan om ideologi. Sverige ska göras om, “bli ett nytt Sverige”. Svenskarna som folk förtjänar inte att få finnas, de måste bort, de måste “maka på sig”.

Efter att ha sett den välgjorda dokumentärfilmen ”A Swedish Elephant” (av Richard Bo Gardt och Göran Uhlin), som släpptes under Aledalsveckan och som nu finns tillgänglig genom Vimeo, är det några saker som känns särskilt viktigt att hänga kvar vid. Det samlade intrycket är att det är en både vacker och vemodig film, gjord med ett ärligt uppsåt och som lämnar en med den numera så otäckt vardagliga känslan av förtvivlan.

Fortsätt läsa ”När storebror blir psykiskt sjuk”

[Krönika Samtiden]

Jag ville berätta en saga om ett land långt, långt borta. I en annan tid, i en parallell verklighet. Jag slöt mina ögon och såg berättelsen framför mig, alldeles klart och utan krusiduller.

Utkastet och handlingen kunde tydas ungefär så här:

Det var en gång ett land som hette Norhm. Där bodde norhmerna, och hade gjort så i över tusen år. Livet hade ofta varit både strävsamt och tufft men de senaste hundra åren hade det mesta bara blivit bättre och bättre.

Norhmerna hade sitt eget språk, höll ihop och samarbetade för det mesta. Man litade på varandra och inrättade tydliga regler för hur landet skulle fungera. I grund och botten var de allra flesta norhmer pragmatiska och försökte i möjligaste mån undvika konflikter. När angränsande länder krigade ville man hålla sig utanför, det hade man lyckats med i flera hundra år.

Fortsätt läsa ”En norhmbrytande berättelse”

[Krönika Samtiden]

En tvär sväng till höger, två till vänster, sen ett djupdyk följt av en loop, därefter tvärtom och spegelvänt och upp och ned. Det är närapå omöjligt att besegra malfjärilar, men för Socialdemokratin är det annorlunda.

Vi har fått mal hemma. Det sägs att de är svåra att bli av med, tydligen måste man desinficera köket och ta ut alla klädesplagg och frysa dem i någon timme eller mer. Kanske kom de in i lägenheten genom fågelmaten som dottern ger sina undulater, det är tydligen inte ovanligt. Det verkar heller inte spela någon roll hur många jag slår ihjäl, någonstans i ögonvrån fladdrar det ändå till snart igen. Nu sätter jag mitt hopp till stambytet i höst då köket ska rivas (och jag kan ta mig an kläderna samtidigt).

I det här krigstillståndet som jag befinner mig i hemma – jag mot malarna – har jag lärt känna deras väsen ganska väl. Jag vet ungefär var de dyker upp, vilken tid på kvällen och hur man attackerar dem när de sitter still. Men det som verkar omöjligt att förstå och förutse är deras rörelsemönster. Det är inte som med flugor eller getingar eller mygg, vars förflyttningar i rummet går att avkoda eller åtminstone ana sig till.

Fortsätt läsa ”Utan mål och mening”

[Krönika Samtiden]

Jag ger mig in i tankeövningen att jämföra ett land med en människa. En nation med en individ. Finns det karaktärsdrag som går att uppmärksamma, egenskaper som kan ge parallella associationer?

Visst inser jag att det finns problem och begränsningar inbyggda i övningen, inte minst då ett land kan vara så mycket (med helt olika förutsättningar), och då en nationell samhällsgemenskap inte sällan är en sammansättning av både motsägelsefulla och komplicerade uttryck. Men även människor är komplexa och ibland paradoxala.

Fortsätt läsa ”Längtan efter ett tillfrisknande”

[Krönika Samtiden]

Hur kan ett välfungerande välfärdsland som Sverige på sikt begå ett slags kollektivt, nationellt självmord? För det första vill jag påstå att det faktiskt inte är svenskarna som gör detta mot sig själva. Det sker över huvudet på de flesta.

När historikern och överintendenten Ingrid Lomfors lade upp sin powerpoint i Münchenbryggeriet och förklarade för svenskarna att Sverige inte har någon inhemsk kultur, så möttes hon av varma applåder. Detta hände på regeringens massmigrations-jippo “Sverige tillsammans”, ungefär vid samma tidpunkt 2015 som Sveriges gränser stod öppna för 10.000 migranter i veckan, mestadels unga, vuxna män från Mellanöstern och Nordafrika.

Stefan Löfven hade högmodigt deklarerat att hans Europa minsann inte bygger några murar. Det rådde massmigrationsfeber och media- och politikereliten hade drabbats av glädjeyra över tanken på att ”det gamla” Sverige snart skulle försvinna, ja, om Sverige ens någonsin hade existerat? Det fanns ju ingen svensk kultur.

Fortsätt läsa ”Sverige – landet utan kultur?”

[Krönika Samtiden]

Att leva i Sverige idag är påfrestande för det sunda förnuftet, det vet alla som orkar och vågar se den negativa utvecklingen. Styrningen och förvaltningen av vårt land kännetecknas nästan dagligen av dårskap, vanvett och vårdslöshet. Både denna och den förra regeringen är ansvariga för detta – och det är inte en vänster/högerfråga.

I denna tombola av tokigheter finns det dock ett relationsdrama som utmärker sig särskilt, och som när man försöker beskriva det för vänner utomlands ter sig så omöjligt, så befängt, så apart, att man knappt blir trodd. Det handlar om den treeniga kärleksaffären mellan svenska radikalfeminister, svenska islamister och svenska socialister.

En osannolik trehövdad hydra, skulle man kunna tro. Ultrakonservativa islamistiska salafister (vars ideologi exempelvis strävar efter att hålla kvinnor underkuvade och homosexuella huvudlösa), i armkrok med hbtq-aktivister och rosahårssprayade radikalfeminister och ultrasekulära kommunister. På samma barrikad. I samma dans. Mot den gemensamma fienden.

Fortsätt läsa ”Feminism, islamism, socialism!”