Jonas WE Andersson

Ingen vill idag se svensk film.

Skillnaden mellan Danmark och Sverige är helt enastående. I Sverige styrs filmbranschen av politiska kommissarier, vars syfte är att använda filmmediet till propaganda. Till detta pumpas hundratals miljoner in varje år, från både vänster- och “borgerliga” regeringar. Ideologin som styr hanterandet av filmskapandet kallas idag – givetvis – intersektionell feminism.

I Danmark är filmbranschen i det stora hela politiskt oberoende. Och folk vill se dansk film.

Det svenska tillståndet påminner inte bara om DDR. Det överträffar DDR när det gäller kulturell och ideologisk styrning. Så ser det ut i Sverige idag. Och den mycket högavlönade politruken – och vänsterregimens hantlangare när det gäller filmfrågor – heter fortfarande Anna Serner, VD för Svenska Filminstitutet.

Fortsätt läsa ”Usel film”

Svenska skattefinansierade Public service (med 9.000.000.000 SEK i budget varje år), har nu gått ut med en uppdaterad Lathund för sina anställda och medarbetare. Det mesta är som vanligt.

Ett ämne jag ofta återkommer till – och som är så centralt för den negativa utvecklingen i Sverige – är hur saker ständigt verkar dras till sin mest extrema position här. Hur omöjligt det verkar vara att upprätthålla balans och behärskning. Hur den goda viljan så snabbt korrumperas, går över gränsen och omvandlas till illvillighet och ondska.

Douglas Murray illustrerar detta genom ett tåg som långsamt närmar sig en tågstation – och precis när det är på väg att stanna plötsligt accelererar och dånar iväg bort från stationen. Han syftar här på kvinnorättsrörelsen, eller HBTQ-rörelsen, eller den “antirasistiska” rörelsen.

Vi har sett samma tåg lämna stationen i hela västvärlden, men ingenstans har farten, accelerationen och dånet varit högre, större och mer öronbedövande än i Sverige. Västvärldens mest extremistiska land. Världens enda “humanitära stormakt”. Ett land styrt av fanatiska feminister och intersektionella globalister.

Fortsätt läsa ”Backa tillbaka tåget till stationen”

Som tidigare avstår jag ifrån att kommentera vad som är rätt och fel i Coronakrisen. Jag kan bara konstatera att Sverige sticker ut – precis som när det gäller så mycket annat (massmigration, radikalfeminism, propaganda mm). Det enda vi borde göra i nuläget är att tänka själva – och förhålla oss skeptiska till det narrativ som vänsterregimen sprider genom sina lojala medier (msm).

Det är två saker jag funderar över.

Det ena är att den katastrofala nedläggningen av beredskapslager och samhällsskydd – som nu dödar svenskar – är genomförd av verkliga människor. Politiska ledare i närtid som bär ett tungt ansvar – ett ansvar som måste utkrävas retroaktivt. Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven – och de politiska partier de varit och är ledare för.

Fortsätt läsa ”Gå inte på bluffen!”

På BBC börjar journalisterna nu prata naturligt (med läkarna), om vilka som måste få företräde till livet. Vilka som måste väljas ut för att vårdas – och vilka som måste väljas ut för att dö.

Man pratar om en skala från 1–7. Där sju betyder sämst chanser att överleva, vilket betyder att man inte bör lägga insatserna eller ventilationsutrustningarna på dessa.

I Sverige kommer vi snart att ställas inför samma val (och gör till viss del redan).

Fortsätt läsa ”Vi behöver er”

Av gammal vana har jag igång CNN och/eller BBC World i bakgrunden (nätterna igenom). Mest för att veta om något anmärkningsvärt har hänt i världen.

Med risk att låta tjatig, jag blir fortfarande helt förbluffad över den skamlöst vänsterliberala agenda som CNN sprider över världen. Och nog är det både talande och symptomatiskt att svenska (delvis statliga), TV-företag endast tillåter spridandet av vänsterliberala internationella nyhetskanalar (som CNN, BBC och givetvis Al Jazeera). Den konservativa nyhetskanalen Fox är stoppad från att visas i Sverige.

Under pandemin kan CNN:s agenda bäst beskrivas som 1) Splittra USA och skylla tillkortakommanden (och lidanden), på den hatade presidenten Donald Trump, 2) Försöka (om än mindre lyckat), koppla samman Corona-pandemin med “klimatkrisen”, och 3) att inta en positiv inställning gentemot hur effektivt det kommunistiska och totalitära Kina har hanterat pandemin.

Fortsätt läsa ”Till sista andetag”

Det är intressant också att notera hur CNN (precis som SVT), letar fram kulturutövare, författare, musiker, som får vara med i direktsändning och göra reklam för sina senaste produkter – mot att de tydligt förstärker TV-kanalens politiska agenda.

Nu idag så bjuder CNN in författaren Stephen King som ges femton minuter (replicerat många gånger de närmaste veckorna), att göra PR för sin nya bok, mot att han lägger ut sin avsky och illvilja mot president Trump.

I Sverige fungerar det likadant i ”morgonsoffor” och så kallade kulturprogram. De som äger medierna villkorar ditt deltagande mot att du förstärker den politiska agendan som TV-kanalen driver (vänstervänligt, hat mot SD). Som tack får du reklam för din nya bok eller föreställning eller vad det nu kan vara.

Det finns inget som heter ”fri konst” i det offentliga Sverige.

Den fria konsten, som verkligen existerar, hör du aldrig om i de traditionella medierna. Aldrig.

Det verkliga konstnärliga avantgardet existerar helt vid sidan av makten och en dag kommer vi underifrån, med en dansk skalle som denna korrumperade och menlösa kulturvärld aldrig kommer att repa sig ifrån.

Den dagen.

Mainstream-medier skriver idag att nära hälften av de som dött av det kinesiska viruset i Sverige är “svensksomalier”. Jag lider givetvis med anhöriga som förlorat familjemedlemmar och har egentligen inga problem med uttrycket “svensksomalier” i sig självt (“svenskamerikaner” eller “italian americans” är ju till exempel både begripliga och korrekta begrepp).

Men det väcker ändå en del allvarliga frågor – och belyser flera bisarra felslut i svensk undfallenhetspolitik när det gäller den genomförda massmigrationen från MENA till Sverige på senare år.

Det är värt att lyfta fram att begreppet “svensksomalier” aldrig tidigare använts i svenska msm när (den mycket stora), gruppen har beskrivits i samband med migrationsrelaterade problem, gängkriminalitet, bidragsbedrägerier, utpressning, IS-terrorism eller gängvåldtäkter.

Fortsätt läsa ”Svensksomalier, somalisvenskar, svenskar eller somalier?”

[Krönika Samtiden]

Det som framkom i haveriutredningen om Linateflygplatsens brister ger otäcka associationer till dagens svenska förvaltnings-, myndighets- och regeringskris.

8 oktober 2001 inträffade den flygkrasch som fortfarande är den allvarligaste i SAS historia och den näst allvarligaste i italiensk luftfartshistoria på Linateflygplatsen strax utanför Milano. Scandinavian Airlines Flight 686 kolliderade på startbanan med ett privatflyg (en Cessna Citation II – ett mindre jetflygplan), och kraschade därefter in i en lagerbyggnad på flygplatsen. Alla 114 passagerare, piloter, och fyra personer i byggnaden, dog.

Det som framkom i haveriutredningen om Linateflygplatsens brister ger otäcka associationer till dagens svenska förvaltnings-, myndighets- och regeringskris. Jag tänker på system som inte fungerar, varningslampor som stängs av (för att de uppfattas som störande), bristfällig och otydlig kommunikation, inkompetenta och oerfarna flygledare, men viktigare än något annat – en kultur där bristerna till slut accepterades. Alla kände till problemen men levde i villfarelsen att det var normalt, eftersom ingen gjorde något åt dem.

Fortsätt läsa ”När varningssignalerna stängs av”

[Krönika Samtiden]

Den så kallade borgerligheten i Sverige har som vanligt heller ingen aning om vilka krafter de har att göra med inom kulturområdet. De fortsätter att tro att kulturen är en lek med lera och trolldeg.

Hur ska man beskriva den omvälvande process som det innebär att på så kort tid som i Sverige förlora förtroendet för staten och statens förvaltningar och myndigheter? Att dag ut och dag in – i en växande känsla av förtvivlan – betrakta hur det för inte så länge sedan relativt välfungerande Sverige på område efter område havererar och transformeras till ett dysfunktionellt, korrumperat och trasigt samhälle, lett av politiker och bevakat av journalister som antingen är odugliga, vårdslöst naiva eller helt enkelt samhällsfarliga?

Samtidigt går det inte att blunda för de alltmer totalitära dragen i tonläget och den förda politiken, vilka utvecklar sig i takt med att misstron mot politikerna och journalisterna bland vanliga människor ökar. Vi ser det i ett tummande på yttrandefriheten och ett närmande till censurlagar, i debatten kring presstöd och statliga påtryckningsmedel för opinionsbildning på sociala medier, men kanske allra mest i den bisarra effekten av tvångsfinansiering av statliga medier (Public service).

Fortsätt läsa ”Tvångsteve – när förtroendet är borta”