[Från Kimhza Bremers Bodega]
Det skrivs idag ofta om hatet där ute, det som sägs fylla kommentarsfält och mejlas anonymt till oftast (får vi veta) kvinnliga, feministiska debattörer och krönikörer. Man får ofta en känsla av att “hatkortet” också används i själva debatten, för att söka sympati bland läsare och följare. Se här hur hemskt jag blir behandlad, bara för att jag är kvinna och feminist! Förutom nedstängda kommentarsfält höjs röster på mer drastiska metoder för att tysta kritiken och dem som har andra åsikter. För nästan alltid handlar det faktiskt bara om åsikter. Jag har i åratal följt kommentarstrådar i kontroversiella ämnen, oftast kopplat till feminism och genus, och det är väldigt sällan jag sett detta hat.
Det som Åsa Linderborg råkar ut för är i någon mening mer allvarligt, men är det egentligen förvånande? Kommunister och fascister har ju alltid hatat och mördat varandra. I dessa kretsar finns våldet inskrivet i kampen. I Sverige har vi bara varit mer positivt inställda till vänsterextremisterna – och är fortfarande – för deras våld syftar ju till något “gott”, får vi veta. Det finns ett slags våld och ett slags hat som är OK och ett annat som inte är OK. Detta är faktiskt undertexten i dagens hatdebatt – även om få säger det rakt ut. Hatar man rätt person eller rätt grupp så är hat bra! Men omvänt blir hatet bland det värsta som kan drabba en människa, och i synnerhet en ung, kvinnlig feminist…
Det fascinerar mig att nästan ingen av alla dessa drabbade kvinnor verkar bry sig nämnvärt om det hat som drabbar Lars Vilks? Både Linderborg och Vilks har behövt personskydd, Vilks behöver det dygnet runt, förmodligen livet ut, precis som Salman Rushdie. Är det därför att hatet och våldet som drabbar Vilks är av det OK slaget och alltså rättfärdigat. Täppas Fogelberg som representant för statliga Public Service verkar tycka det. Oviljan att stå upp för Vilks rättigheter i allmänhet säger också att Fogelberg inte är ensam i sitt synsätt. Vissa förtjänar hat (och våld), andra gör det inte, tycks andemeningen vara.
Pia Laskar vid Stockholms Universitet, den gamle terroristen och Baader Meinhof vurmaren (och som satt i fängelse efter det misslyckade kidnappningsförsöket mot Anna Greta Leijon på 70-talet) hatade så till den grad att hon var beredd att mörda för sin sak. Idag är hon uppburen och hyllad queerfeminist. Klasshatet har hon omvandlat till manshat och denna lära sprider hon idag för nyfikna studenter vid SU.
I Göteborg anordnas fortfarande varje år Heterohatets dag, ursprungligen samorganiserat med Göteborgs universitet. Detta hat, som alltså också (för att göra det extra tydligt) är inskrivet som en del av festivalens namn är alltså det hat som är OK. Någonstans gick man här över gränsen från att kämpa för samexistens och respekt mellan det normativa heterosamhället och den homosexuella befolkningen och istället manifestera sitt hat gentemot heterosamhället (som trots allt alltid kommer att vara normen eftersom ungefär 90% av alla befolkningar är och förblir ohjälpligt heterosexuella). Att hata i dessa kretsar är inte längre bara OK utan något härligt förlösande och uppmuntrat.
Vänsterextremister i Stockholm trycker T-shirts, anordnar bussturer till välbeställda områden och lägger ut hemsidor under parollen “Odla ditt klasshat”. Återigen har vi att göra med det salongsfähiga hatet. Det hat som är OK och bra. Det som de som är hatade förtjänar.
Så här ser det ut. Hat är en spretig företeelse, det rör sig i alla tänkbara riktningar. Men i vissa fall förväntas vi ryckas med och applådera, i andra fall förfäras och bli bestörta. Det är heller inte särskilt svårt att urskilja vilket hat som är OK. Det handlar alltid om föreställda maktordningar och det saktionerade hatet, det som är OK, landar alltid hos en grupp människor, hos en viss människotyp. Och vi vet ju alla hur den ser ut, eller hur? Jag ser dem dagligen på Södermalm där jag bor. Smala, eländiga och tandlösa sitter de i rader och darrar utanför Maria beroendeklinik. De förhatliga etniskt svenska, heterosexuella, medelålders männen. De som också utgör den förkrossande majoriteten hemlösa i vår stad, men som ingen ser eller ens vill prata om. Dem som det är fritt fram att hata utan gränser.
En annan besynnerlighet är att kränkta feminister ofta citerar en eller ett par dårskapskommentarer (ur en ström av hundratals vettiga), förmodligen skriva av barn. Ofta med sexuellt innehåll, “jävla oknullade f*tta” osv. De flesta som besökt bostadsområden där unga tonårsgäng huserar, eller en offentlig toalett, vet att klotter på väggar och viadukter ofta handlar om diverse könsorgan och vulgariteter. Varför det ser ut på detta sätt lämnar jag åt andra att analysera, men att tro att internet, som ju också är världens största anslagstavla, skulle vara befriat från sådant är inte att förvänta. Men när en feministisk redaktör skriver en obeskrivligt korkad artikel i sin tryckta tidning om att snöplogning är kvinnoförtryckande – och får seriöst mothugg i form av hundratals kommentarer – så är det just dessa sexuellt vulgära barnsligheter det hon ser och lyfter fram (i nästa artikel) som, ja, ni gissade rätt, “hat”.
Åsa Linderborg ogillar det hat hon utsätts för. Jag förstår henne. Personligen ogillar jag allt hat. Det är en avgörande skillnad. Jag tror inte att Linderborg bryr sig särskilt mycket om Lars Vilks, eller Pär Ström. Eller de Sverigedemokrater som hatas och hotas för sitt engagemang. Det gör jag. Det finns bara ett slags hat och det är alltid av ondo.
Det kanske mest sanktionerade hat som sprids i Sverige idag, och detta kommer jag att komma tillbaka till många gånger, är misandrin. Manshatet. Det har blivit så vanligt och alldagligt att vi knappt lägger märke till det längre. Pia Laskar, som jag nämnde tidigare, är ju inte ensam utan tillhör en mycket inflytelserik och mäktig grupp feminister i Sverige idag, på universiteten men också i media, rättsväsende och de politiska partierna, för vilka misandri är en huvudingrediens i arbetet och opininonsbildningen. Att hata eller åtminstone förakta män.
Den mest synliga misandrin sprids nästan dagligen från någon av landets alla feministiska redaktioner genom gammelmedia (vilket möjligen än så länge kan ses som allvarligare), men nätet svämmar givetvis också över av manshatande retorik, inte sällan från etablerade kulturpersonligheter. Som jag ser det går det att urskilja olika typer av misandri:
Hatet mot mannen som varelse (biologi/genetik).
Hatet mot manlighet som företeelse (genusvetenskap, sociologi)
Hatet mot mannen och kolonialismen (föreställningen om mannen som utsugare av världens fattiga).
Hatet mot mannen och miljön (föreställningen att det är män som förstör och tär på jordens resurser).
Hatet mot mannen som institution (föreställningen om patriarkatet).
Hatet mot mannen som könsförtryckare och förövare (äktenskapet, det heterosexuella samlaget, föreställningen att vi lever i en “våldtäktskultur”)
Hatet mot mannen som underbegåvad (idioter, huliganer, drönare, omotiverade elever i skolan osv)
Hatet mot mannen som den priviligierade (nobelpristagare, företagsledare, uppfinnare osv).
Som sagt, till detta kommer jag att återvända många gånger, eftersom jag menar att det är det allvarligaste och kanske tydligaste tecknet på hur destruktiv och omänsklig den svenska feminismen har blivit med åren. Och varför det inte längre är förvånande att framträdande feminister idag kallar det svenska samhället för ett inbördeskrig, eller att prisbelönta författare slentrianmässigt i SR kallar män för fienden. Mitt arbete kommer att handla om att försöka belysa orimligheten och meningslösheten i detta av feminister startade könskrig.