[Från Politivism]
Det är egentligen inte konstigt att vi som är kritiska mot radikalfeminismen också är kritiska mot annan politisk extremism och religiös fundamentalism. Det ligger helt i sakens natur. En av grundbultarna i humanismen har alltid varit att utmana och ifrågasätta religiösa dogmer. Upplysningens utgångsläge är också alltid att avfärda kvacksalveri och irrläror – och istället se på världen genom ett förnuftets raster. Det betyder inte att all vetenskap alltid leder till något gott. Men sökandet efter sanning – och tron att det faktiskt ligger i människans intresse att förstå hur saker verkligen hänger ihop – är avgörande.
Därför kommer den radikala feminismens (den i alla avseenden dominerande feminismen i Sverige), anhängare alltid att se kritiker av vårt slag som en fiende. Det är ju heller ingen hemlighet att humanismen som idé allt oftare avfärdas av feminismens akademiska företrädare. I takt med att intersektionalismen har irrat sig in i maktteorierna, har också avfärdandet av humanismens tankegods allt oftare motiverats med oväsentligheter som att upphovsmännen varit både män och vita. En feministisk styggelse i sig själv, alltså.
Det råder inga tvivel längre om att det som för 25 år sedan var en slags postmodernistisk biokemisk bassäng, där tankeorganismer som radikalfeminism, identitetspolitik och postkolonialism håglöst simmade omkring i ett segt snor, idag har muterat och växt till ett verkligt monster. Inte bara humanismen och upplysningen är på allvar hotade. Demokratin som idé står på spel.
Några få skyldiga har vaknat upp, men de flesta förmår inte omfatta vidden av den egna missgärningen. Så här skriver Per Svensson förra veckan i Sydsvenskan:
“Jag lyssnar på radions kulturnyheter (16/2) och inser att nu går det inte längre att smita från ansvaret. Jag har därför bestämt mig för att erkänna mig skyldig: Jag har varit delaktig i skapandet av ett monster.
I ett inslag berättas om det lilla ambitiösa Malmöföretaget ”Genusredaktörerna” som erbjuder sina kunder normkritisk korrekturläsning och dito lektörsverksamhet. Författare och förlag kan nu, med andra ord, få sina manus professionellt ideologitvättade, så att de inte riskerar att bryta mot den “normkritiska” normen vad avser kön, etnicitet, funktionsnedsättningar osv…
Hur har vi hamnat här: i kravet på ett slags identitetspolitisk imprimatur, ”tillstånd att trycka”, utfärdat inte av kammarkollegium och censor librorum utan av milt tillrättavisande ”genusredaktörer”?
Det är mitt och andra postmodernistiskt anfäktade 80-talsintellektuellas fel. Genom att hävda att verkligheten är ett språkspel och en språkspegel ville vi befria oss från de stora berättelsernas (marxismens) åsiktstyranni.//“
Och så här skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen om åsiktskorridoren:
“Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration. //
Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.
Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.
Här ingick alla texter som ifrågasatte Sveriges förmåga att klara stor invandring på kort tid. Sådana texter sorterade jag inte under ”arbetsmarknad”, ”bostadsmarknad”, ”välfärd” eller ”utbildningsväsen”, det vill säga politik. Jag sorterade dem under moraliska brott: ”rasism”, ”egoism”, ”ondska”.”
När den nya intersektionella hudfärgshysterin, med nya rasbiologiska institut, nu också breder ut sig, i takt med att Sverige går mot ett migrationspolitiskt sammanbrott (där den svenska välfärdsmodellen kommer att haverera), och religiös extremism (islamism), får grepp om Sverige genom inskränkningar i fri- och medborgerliga rättigheter (kulturrelativism), kommer katastrofen att vara ett faktum.
Den svenska journalistkåren är skyldig och brottet är monumentalt. Men ansvar kommer också att utkrävas av politikerkåren, där Fredrik Reinfeldt bär på ett synnerligen stort ansvar. Historiens dom kommer att vara mycket hård.