Några funderingar så här på påskafton – i relativ självisolering här på Mariaberget, i det feministiska konungariket (konungen identifierar sig som hen), Södermalm i Stockholm (där praktiskt taget hela journalistkåren – och jag – bor).
Jag tänker på ordet “problematisering”. Gudarna ska veta att jag höll på mycket med det ordet när jag undervisade i design på högskolorna i Danmark och Sverige. I någon mening vill jag också försvara begreppet när det gäller visuell kommunikation, konst och design. Att problematisera något kan öppna upp låsningar och göra det möjligt att se ett scenario från ett annat perspektiv. Vad är det vi egentligen tittar på? Vad signalerar vi med de olika uttrycken? Är vi medvetna om vad det är vi säger? Och så vidare.
Men problematisering som begrepp har, som så mycket annat, urartat. Det har omvandlats till ett postmodernistiskt gift.
När man befinner sig i en situation som kräver snabbt agerande och direkt respons, finns varken tid eller utrymme för problematisering. När allvarliga problem kräver en resolut och enkel – och fungerande – lösning, så är problematisering det sista vi behöver.
– Det brinner, vi behöver släcka branden, nu!
– Jo, jag förstår att du känner så, men kan vi vara säkra på att det brinner? Och hur definierar du en brand?
– Det spelar väl ingen roll, du ser ju själv hur lågorna slår ut från fönstret! Om vi inte kan släcka nu så kommer…
– App, app, app. Varken du eller jag kan vara säkra på vad som kommer att hända. Har du funderat på detta i ett längre perspektiv? Vem är det som borde släcka, och vad signalerar det ur ett maktordningsperspektiv?
– Äh, men för fan! Nu drar jag ut trädgårdsslangen här, vi måste hinna släcka innan…
– Och vad tror du trädgårdsslangen symboliserar när det gäller handlingskraft och energi, är det något du internaliserat som traditionellt maskulint och nu försöker intertextualisera genom att visa…
– Håll käften, hjälp mig nu med att lyfta slangen…
– Men om jag hjälper dig, är jag isåfall i en underordning gentemot…
Ja, ni förstår vad jag menar. Sverige har problematiserat sönder sin motståndskraft.
Jag tänker också på detta med lögner – och att ljuga så mycket att det blir trovärdigt (jag har skrivet en del om detta tidigare). Tre exempel:
1) Snabbmat är den nyttigaste mat som finns.
2) Kvinnor drabbas alltid värst av krig och kriser.
3) Vi tjänar miljarder på massmigrationen av mestadels outbildade män från Mellanöstern och Afrika till Sverige.
Alla vet (eller borde veta), att detta är lögner. Men det går alltid att sprida lögnerna. För vad menas med ”nyttig”, om vi problematiserar? Och är det värre att sprängas i bitar eller dö av andnöd eller att lämnas kvar som änka eller anhörig? Och vad betyder “tjäna på” om vi bortser från kronor och ören och istället tänker på miljarder handhjärtan?
Jo, jag är väldigt, väldigt trött på det. Kanske har det med mitt yrke att göra. Att jag avkodar, tolkar och översätter min samtid (i någon mening problematiserar jag). Jag ser bilder, symboler, underliggande meningar och budskap. Jag är ganska bra på att dechiffrera lögner.
Slutligen. I takt med att pandemin tagit allt fler liv i Sverige och att Sverige sticker ut (negativt), jämfört med nationer i vår närhet, ökar stödet för Socialdemokraterna dramatiskt.
Jag tror att detta är naturligt. På samma sätt betyder detta att vi får se Trump omvald. Man försöker, precis som i Sverige, hålla ihop med den ledning (om än olidligt inkompetent), som man har. Och här menar jag inte att det är Trump som är inkompetent.
Men snart återgår vi till det normala. Sveriges skenande kriminalitet och effekterna av massmigrationen går bara att sopa under mattan så länge pandemin är akut. Sen rapporteras det om bomberna, islamismen, skjutningarna och det sönderfallande samhället igen. Då kommer inte Löfven undan.
En dag vittrar lögnerna sönder. Och absolut innan 2022.