Det händer med jämna mellanrum. Jag vet att det är många som har liknande erfarenheter.
Någon gammal vän eller släkting från det förgångna som brusar upp i sociala medier och kastar oförskämdheter och anklagelser mot en – för att de tycker att man har fel åsikter. Att man är en dålig person. En “sort de inte vill ha i ens liv”. Under ytan ligger alltid insinuationer om fascism och nazism, sånt de har blivit itutade genom att titta på SVT eller läsa DN.
Igår hände det igen, en gammal musikerkollega. I stort sett hela den umgängeskrets jag fanns i under uppväxten på Lidingö är idag borta. Absolut ingenting jag sörjer (jag valde dessutom att bosätta mig utomlands i 15 år, så de flesta föll bort naturligt – och nya vänner tillkom). Men det är ändå intressant.
Man skulle kunna sammanfatta denna grupp människor i några få ord. 1) Förmögna/priviligierade 2) Socialister/kommunister/miljöpartister 3) Tillhör idag eliten inom media/kultur.
Nej, jag sörjer inte. Jag är så oändligt tacksam för alla de kloka och begåvade vänner jag har i mitt liv idag och som jag funnit här i Sverige de senaste tio, femton åren. Vilken glädje! Jag bör också tillägga att en del kanske mer ytligt bekanta från ungdomsåren idag har blivit riktigt nära vänner, just som ett resultat av åsiktsutbyten.
Men visst har det ibland gjort ont. Särskilt när det handlar om den nära familjen. Och visst är det ett högt pris att betala. Men alternativet – som också ofta sägs rakt ut – är att vara tyst. Foga in sig i ledet. Inte ifrågasätta. Inte tjafsa. Som så många svenskar idag gör.
För mig är det dock inte ett alternativ. Jag är helt enkelt inte sådan. Har aldrig varit. Jag säger vad jag tycker därför att jag litar (oftast), på mitt eget omdöme. Jag tänker själv och har idag en självrespekt som jag har kämpat en hel del för att kunna erövra (jag var en ganska vilsen tonåring). Varför skulle jag vara tyst? Bara för att det blir obekvämt för en vän från det förgångna? För att ett syskon tycker att det är obehagligt (utan att vara det minsta insatt i det ämne som diskuteras)? För att en bekant hellre vill “tro på en ljus framtid”, och att jag stör den bilden?
Nej, det kommer inte att hända. Jag står rakryggat för det jag tror på – och jag skäms inte det minsta. Tvärtom. Om jag inte duger i era liv så duger ni inte åt mig. Jag har varken energi eller lust att diskutera – när premisserna är att jag skulle ha någon slags mörk agenda. Aldrig i livet.
Get lost, helt enkelt. Inte av illvillighet, men därför att jag inte behöver er i mitt liv.
Det jag skriver om illustrerar den spricka som idag uppstått i hela Sverige. Familjer som splittras, äktenskap som går sönder, barn som tar avstånd från sina föräldrar – och tvärtom. Vänskapsband som bryts. Den extrema polarisering som sliter sönder vårt land, inifrån.
Dikotomin och det svartvita narrativet om Värdegrunden. Alltså föreställningen att det är en kamp mellan gott och ont. Är man vänster, socialist, feminist, islamvänlig, liberal och inte månar om Sverige så är man GOD. Är man höger, konservativ, jämställdist, islamkritisk och månar om Sverige så är man OND. Här stämmer vänsterorganisationen Svenska Kyrkan in och kryddar det hela med en profetisk dimension. Vänstermedia (SVT, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet), stämmer in i kören och utdelar bestraffningar offentligt.
Det obestridliga faktumet att det var sådana som jag (konservativa), som besegrade nazismen i Europa, sopas passande under mattan. Och hundra miljoner döda i Stalins kommunistiska tyranni var väl ändå inte så farligt? Sven Wollter verkar ju vara en redig karl?
Ja, det är sannerligen en vedervärdig tid vi lever i.
Men jag ger aldrig upp. Aldrig. Och jag har knappt börjat.