[Krönika Samtiden]
Allra värst har det slutat för den “antirasistiska” aktivismen som blivit den mest rasistiska, sexistiska och hudfärgsfixerade rörelse som sett dagens ljus.
Vi vet sedan tidigare att Sverige är ett av världens allra mest extrema länder. Här har mycket blivit så extremt att det har vänt ut och in på sig självt. Tankar och idéer har tvinnats och dragits ut i så många led att ändarna sedan länge trasslat in sig i varandra. De ursprungliga tankefigurerna sitter nu lojt och stirrar på sina spegelvända antiteser, utan att någon riktigt förstod vad det var som hände. Många luras dock fortfarande av de gamla kostymerna.
Ta den viktiga kvinnokampen och det som senare blev tredje vågens feminism och dagens statsfeminism. Idag vet alla att denna feminism inte har något alls att göra med jämställdhet eller konstruktivt samhällsbyggande. Att ideologin tvärtom göder hat och motsättningar, bekämpar jämställdhet, samarbetar med den kvinnoförtryckande islamismen och ser västvärlden som det ”vita patriarkatet” som ska krossas.
Vi ser samma utveckling på HBTQ-barrikaderna där den ursprungliga tanken att kämpa för homosexuellas rättigheter och likabehandling har ersatts av en hånfull och inskränkt kamp mot den förhatliga heteronormativiteten. Även här handlar det om att det “vita patriarkatet” är fienden (där ett exempel är den av Göteborgs universitet sponsrade festivalen “Heterohatets dag”).
Men allra värst har det slutat för den “antirasistiska” aktivismen (inte sällan synonymt med den våldsbejakande vänstern), som i samtidens Sverige har kommit att bli, vid sidan av NMR och nazismen, den mest rasistiska, sexistiska och hudfärgsfixerade rörelse som sett dagens ljus.
Det förmätet akademiska humbugbegrepp som binder ihop dessa självskärande fenomen kallas “intersektionalism”, och är ett postmodernistiskt hittepå-ord som egentligen betyder “korsning” eller “att korsa”.
Det är dock denna intersektionalism som har förgiftat många av västvärldens universitet och i stor skala återintroducerat rasismen som analytisk metod.
Man skulle kortfattat kunna säga att vanföreställningarna bygger på bilden av en makthierarkisk trappa där man har placerat den vita, heterosexuella CIS-mannen högst upp – och därmed identifierat denna människotyp som den mest onda och förtryckande (och därmed mest oönskade). Lite mindre ond är sedan den vita, heterosexuella kvinnan, sedan blir människotyperna godare och mer hälsosamma ju längre bort man kommer från det vita, det maskulina, det heterosexuella och det CIS-normativa.
Det är mot bakgrund av detta man måste förstå den bisarra svenska samhällsutvecklingen, om det så handlar om hen-debatten, massmigrationen eller att bara 30% av högskolestuderande idag är män. Och även om Sverige är extremt så hittar vi samma tendenser i hela västvärlden, kanske allra mest i USA (där mycket av kvacksalveriet har sitt ursprung).
En illustration över hur den destruktiva och rasistiskt pådrivande intersektionalismen manifesterar sig i praktiken är historien om den amerikanska vänsterpolitikern Elizabeth Warren (som av många ses som en framtida utmanare till Trump). Följdfrågan till varför den blonda, blåögda och fullständigt uppenbart “vita” (eller kaukasiska), Warren genom hela sin akademiska och politiska karriär oriktigt hävdat att hon är av indiansk (native american, Cherokee), härkomst är naturligtvis; varför?
Det samma gäller fallet med universitetsläraren och aktivisten Rachel Dolezal, även hon en vit kvinna, som genom hela sin karriär hävdade sin afro-amerikanska identitet. Varför? Och hur är det ens möjligt?
Svaren på frågorna hänger samman med intersektionalismens erövring av västvärldens universitet och mediahus. För det första måste man förstå att det utsattshetsprivilegium man vinner, genom att frånsäga sig sin vita identitet, innebär fördelar och företräde. För det andra ligger det helt i linje med det självförakt och den inåtvända ringaktning som kultiveras i USA och västeuropa gentemot den egna kulturen och identiteten.
Man skulle kunna säga att samma sak händer i Sverige, men på en nationell nivå. Eftersom Sverige som nation historiskt har varit ett homogent område och haft en vit befolkning, utgör hela landet en provokation gentemot intersektionalismens rasistiska troslära.
Det är här vi hittar förklaringarna till mycket av den självförintande politik som bedrivits de senaste 10–15 åren. Ras och hudfärg är viktigare än någonsin. Det ”vita” håller på att bli lika oönskat som det maskulina.
Intersektionalismen har blivit identitetspolitikens elitförband, det är den som rensar fältet, piskar upp polariseringen och klassificerar människotyperna i önskade och oönskade grupper. Det är den som spräcker Sverige inifrån och förgiftar sammanhållningen. Det är den som måste ogiltigförklaras och rensas bort.
Och det är bråttom.
Under tiden förblir jag hopplöst omodern och fortsätter att se det som en fråga om redbarhet och allmän begåvning att inte bedöma människor efter hudfärg.