[Krönika Samtiden]
En tvär sväng till höger, två till vänster, sen ett djupdyk följt av en loop, därefter tvärtom och spegelvänt och upp och ned. Det är närapå omöjligt att besegra malfjärilar, men för Socialdemokratin är det annorlunda.
Vi har fått mal hemma. Det sägs att de är svåra att bli av med, tydligen måste man desinficera köket och ta ut alla klädesplagg och frysa dem i någon timme eller mer. Kanske kom de in i lägenheten genom fågelmaten som dottern ger sina undulater, det är tydligen inte ovanligt. Det verkar heller inte spela någon roll hur många jag slår ihjäl, någonstans i ögonvrån fladdrar det ändå till snart igen. Nu sätter jag mitt hopp till stambytet i höst då köket ska rivas (och jag kan ta mig an kläderna samtidigt).
I det här krigstillståndet som jag befinner mig i hemma – jag mot malarna – har jag lärt känna deras väsen ganska väl. Jag vet ungefär var de dyker upp, vilken tid på kvällen och hur man attackerar dem när de sitter still. Men det som verkar omöjligt att förstå och förutse är deras rörelsemönster. Det är inte som med flugor eller getingar eller mygg, vars förflyttningar i rummet går att avkoda eller åtminstone ana sig till.
Malfjärilar, eller Tineoidea som dess överfamilj kallas, rör sig ljudlöst men också fullständigt oberäkneligt och till synes utan mål och mening. Det är därför närapå omöjligt att besegra dem när de är luftburna. Jag tänker att det kanske är något evolutionärt, att om malen själv inte vet vart den är på väg så blir det omöjligt för dess fiender att överlista den? En tvär sväng till höger, två till vänster, sen ett djupdyk på 30 cm för att sedan loopa in i väggen och tillbaka igen. Sen tvärtom och spegelvänt och upp och ned. Och så vidare.
Det är fruktansvärt irriterande. Just de synbarligen irrationella karaktärsdragen har en särskilt plågsam påverkan på mig, jag vet inte varför. Nästan varje gång måste jag erkänna mig besegrad, hur mycket jag än fäktar och klappar med händerna. Men med lite ansträngning kan jag i ödmjukhet ändå erkänna att malens taktik är framgångsrik. 4200 olika malfjärilar är kända i världen, 80 arter bara i Sverige.
Men om malens vimsiga, irrationella och oförutsägbara rörelsemönster är en evolutionär succé inom entomologin, så lyser framgångarna med sin frånvaro när samma strategi tillämpas i det socialdemokratiska partiet.
Opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk, partiet håller på att falla samman. En känsla av desperation har spridit sig. Jakten på röster till varje pris står nu i vägen för varje riktning, mål och mening. Det är oklart vad partiet vill med Sverige eller om det ens vill något särskilt med Sverige, annat än att parkera sina medarbetare vid köttgrytorna.
Det är inte trovärdigt att kalla sig ett statsbärande parti och samtidigt ändra åsikt 180 grader, från en vecka till nästa, i de viktigaste och mest avgörande frågorna för det svenska folket. Det går inte att lita på ett parti som säger en sak och gör en annan. Det är inte förtroendeingivande att sätta vallöftesbrott i system. Det finns ingen kredibilitet i ett parti som blundar inför de fenomenala problem som massmigrationen fört med sig (och som man bär ett stort ansvar för), som sticker huvudet i sanden och försöker låtsas som att det regnar när Sverige samtidigt håller på att slitas isär.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna har förlorat sin inre kompass och att det idag varken är ett parti som företräder svenska arbetare eller ens svenska medborgare i allmänhet. Identitetspolitik, radikalfeminism och andra irrläror har länge frätt på partiets sunda förnuft och förankring i verkligheten. De motsägelsefulla utspelen de senaste månaderna tyder också på en oaptitlig blandning av principlöshet och maktlystnad. Eller som Expressens Torbjörn Nilsson uttrycker det: “Det är en desperat jakt på väljare, påträngande som ett antastningsragg kvart i fem på krogen”.
Givetvis fungerar det inte heller att locka tillbaka före detta väljare som man tidigare smutskastat och demoniserat (för att de förgäves ville lyfta de frågor som partiet lite senare försökte göra till sina). Att fula ut väljare med rasist- och naziststämplar när de gav uttryck för en befogad oro över en katastrofal migrationspolitik, och sedan hoppas på att de ska återvända efter att man själv börjat oroa sig, utan att erbjuda så mycket som en ursäkt, tyder på en minst sagt begränsad människokännedom.
Valet i höst kommer att bli en katastrof för Socialdemokraterna, porten mot pasokifieringen* står nu vidöppen. De irrationella och vimsiga rörelsemönstren lär fortsätta. Upp och ned, fram och tillbaka, lite till höger och snabbt till vänster, sedan snabbt tillbaka igen, utan mål och mening.
Om likheterna mellan en malfjäril och det socialdemokratiska partiet är dess irrationella och oförutsägbara rörelsemönster, verkar skillnaderna bestå i att malen ofta slipper att bli uppäten medan Socialdemokraterna blir det.
*
*) Pasok är namnet på Greklands socialdemokratiska parti, som fick 43,9 procent i parlamentsvalet 2009 men i senaste valet 2015 fick 6,3 procent.