Månad: april 2020

Just nu sprids lögnen (från CNN och BBC), att Trump vill att medborgarna ska injicera sig själva med dödligt blekmedel.

Det finns ingen gräns – INGEN GRÄNS – för hur långt vänstersocialisterna (inbäddade i USA genom bland annat CNN), är beredda att gå för att försöka utnyttja det kinesiska viruset till att ta makten (och smutskasta Trump inför valet).

Ingen gräns.

Och givetvis hänger svenska statsfinansierade vänstermedier på. Det falska narrativet måste spridas.

Fortsätt läsa ”Fake, fake, fake”

Jag tänker ibland på mina förfäder, vikingarna. Ja, jag är stolt över min bakgrund och det folk jag härstammar från.

Det vi har märkt de senaste 30 åren i det offentliga Sverige är en allt större motvilja att prata om vikingarna. Om vårt förflutna. Motviljan har stegrats i samma takt som feminismen har tagit över den svenska offentligheten.

Men de senaste åren har feminismen skiftat fokus (kanske har man insett att det är omöjligt för ett folk att helt förneka dess historia). Och vikingarna har kommit upp till ytan igen i det offentliga medvetandet – genom en del populärkulturella produkter från i första hand Hollywood.

Det går inte längre att förneka skandinaviens ursprung.

Fortsätt läsa ”Hell Odin”

Jag noterar genom de senaste årens omvärldsbevakning – och även nu under Corona – att Sverige som land fortfarande åtnjuter relativt högt förtroende utomlands. Ja, inte i våra grannländer och kraftigt dalande i närområdet (Tyskland, Baltikum och Storbritannien), men i övriga världen.

Som vanligt handlar det om marknadsföring. Och i vårt fall nästan uteslutande om gamla meriter.

Sverige har sedan senare hälften av 1900-talet varit ett land som har beskrivits som ett föredöme i stora delar av världen. Den bilden har etsat sig fast i mångas föreställningar globalt (om man överhuvudtaget vet något om Sverige).

Det är därför den så kallade “Sverigebilden” har varit så oerhört viktig för de senaste socialdemokratiska och moderata regeringarna att upprätthålla. Narrativet om det gamla Sverige måste värnas internationellt – bilden av det framgångsrika och välfungerande Sverige.

Enorma resurser har på senare tid gått till denna skönmålning och marknadsföring – och till att urskiljningslöst attackera kritiker av narrativet. De som avviker från det statsunderstödda narrativet – och kritiserar det – stämplas konsekvent som “ryska troll”, nazister, främlingsfientliga eller illvilliga.

Fortsätt läsa ”En dag tar det stopp”

Att intersektionell feminism (svensk statsfeminism), är en djupt rasistisk ideologi vet alla som är insatta.

I grund och botten handlar allting om att peka ut den ”vita mannen” (den svenska mannen), som roten till all ondska i världen.

Det är också därför feminismen och islamismen idag går hand i hand.

Det har aldrig handlat om att samexistera i fred eller att vara färgblinda och bortse från människors hudfärg i hur vi bedömer varandra.

Jag hoppas att fler snart förstår detta – att detta tankegods är statsunderstött i Sverige och att det lärs ut i våra universitet och skolor (redan från förskolan).

Låter det ofattbart – hantera att detta är verkligheten idag.

[Tillägg: Om man förstår intersektionell feminism (svensk statsfeminism), så förstår man också mekanismerna bakom politiken som ledde till massmigrationen.]

Det händer med jämna mellanrum. Jag vet att det är många som har liknande erfarenheter.

Någon gammal vän eller släkting från det förgångna som brusar upp i sociala medier och kastar oförskämdheter och anklagelser mot en – för att de tycker att man har fel åsikter. Att man är en dålig person. En “sort de inte vill ha i ens liv”. Under ytan ligger alltid insinuationer om fascism och nazism, sånt de har blivit itutade genom att titta på SVT eller läsa DN.

Igår hände det igen, en gammal musikerkollega. I stort sett hela den umgängeskrets jag fanns i under uppväxten på Lidingö är idag borta. Absolut ingenting jag sörjer (jag valde dessutom att bosätta mig utomlands i 15 år, så de flesta föll bort naturligt – och nya vänner tillkom). Men det är ändå intressant.

Fortsätt läsa ”Lämna det gamla och gå vidare”

Ibland vill man bara stänga ner.

Årtiondet inleds i Sverige med en fullständig kaskad av dumheter och propaganda-knep inom ramen för Coronapandemin, som både dödar och trasar sönder mångas ekonomi. Journalisterna och redaktörerna inom den vänsterkult som styr landet i kulisserna har lagt in överväxeln och vi ser nu hur propaganda verkligen fungerar. Förtroendet för Sveriges genom tiderna mest oduglige statsminister rusar i höjden (får vi veta, om det ens är trovärdigt?). Den regimlojala Tegnell hyllas nu av sekten på samma sätt som nyss Greta Thunberg. Dyrkan får en religiös dimension. “Utlys hans födelsedag till en nationell helgdag”, utropar någon vänsterfeminist. Tidigare fick vi höra från ledande socialdemokrater och vänsterorganisationen Svenska Kyrkan att vänsterradikala Greta var en profet sänd till oss från Gud.

Kultbeteendet är både anstötligt och förnuftsvidrigt. Orkestrerat av propagandafabriken Public service (men också övriga msm).

Ja, ibland vill man bara stänga ner. Det parti som vid sidan av Moderaterna bär det tyngsta ansvaret för att landet inte längre har någon beredskap, Socialdemokraterna, och att Sverige nu befinner sig i den absoluta toppen när det gäller dödlighet, får ökat förtroende.

Fortsätt läsa ”Vi biter ihop”

Den här känslan, när något är fel. Den här krypande känslan, när man vet att något inte stämmer.

– När prästen, kommunisten och den av svenska medier hyllade Helle Klein går ut med att det är “okristligt” av Trump att säga fel sak i samband med påsken. Att han råkade säga “Happy”, när Klein menade att man borde ha sagt något annat. Prästerskapets grymhet och ovilja att förlåta. Oh, nej. Denna socialistiska präst vet vilka som förtjänar hatet.

Den här känslan, när något är fel.

Fortsätt läsa ”Säg ifrån!”

Några funderingar så här på påskafton – i relativ självisolering här på Mariaberget, i det feministiska konungariket (konungen identifierar sig som hen), Södermalm i Stockholm (där praktiskt taget hela journalistkåren – och jag – bor).

Jag tänker på ordet “problematisering”. Gudarna ska veta att jag höll på mycket med det ordet när jag undervisade i design på högskolorna i Danmark och Sverige. I någon mening vill jag också försvara begreppet när det gäller visuell kommunikation, konst och design. Att problematisera något kan öppna upp låsningar och göra det möjligt att se ett scenario från ett annat perspektiv. Vad är det vi egentligen tittar på? Vad signalerar vi med de olika uttrycken? Är vi medvetna om vad det är vi säger? Och så vidare.

Men problematisering som begrepp har, som så mycket annat, urartat. Det har omvandlats till ett postmodernistiskt gift.

Fortsätt läsa ”Lögner”

Ber om ursäkt att det kan bli lite tjatigt om CNN. Jag tittar ju i princip aldrig på SVT eller TV4 längre, den fasen är klar. Under tio års tid tillbringade jag tid att avkoda den agenda som förgiftar det svenska folket (det gäller även DN) – och ingenting har förändrats. Att ta del av detta agitprop-utbud ger ingenting idag, annat än möjligen huvudvärk och högt blodtryck. Det är Fake News och ren propaganda. Lögnerna är redan avslöjade.

Men CNN är globalt och här sker propagandan på en högre nivå. Det är också fascinerande när CNN:s Trumphatande agenda möter den svenska Trumphatande agendan. Som imorse när den svenska utrikesministern Ann Linde intervjuades om Sveriges hantering av det kinesiska viruset.

Fortsätt läsa ”Mer propaganda”

Ingen vill idag se svensk film.

Skillnaden mellan Danmark och Sverige är helt enastående. I Sverige styrs filmbranschen av politiska kommissarier, vars syfte är att använda filmmediet till propaganda. Till detta pumpas hundratals miljoner in varje år, från både vänster- och “borgerliga” regeringar. Ideologin som styr hanterandet av filmskapandet kallas idag – givetvis – intersektionell feminism.

I Danmark är filmbranschen i det stora hela politiskt oberoende. Och folk vill se dansk film.

Det svenska tillståndet påminner inte bara om DDR. Det överträffar DDR när det gäller kulturell och ideologisk styrning. Så ser det ut i Sverige idag. Och den mycket högavlönade politruken – och vänsterregimens hantlangare när det gäller filmfrågor – heter fortfarande Anna Serner, VD för Svenska Filminstitutet.

Fortsätt läsa ”Usel film”