[Krönika Samtiden]
Det svävar alltjämt en aura av modig rebelliskhet över de förment fria kulturutövarna. Ingenting kunde vara mer fel. Vi ser hur kulturinstitutioner, museer, myndigheter och universitet står för ensidig politisk propaganda. Med fega och ängsliga konstnärer som springer maktens ärenden får vi fattig konst som inte värnar yttrandefriheten.
När vi hör om åsiktsstyrning, statlig ideologisk propaganda, hämmande av yttrandefriheten och uteslutning av människor med icke-godkända åsikter brukar vi tänka på totalitära stater. Men en åsiktsdiktatur kan även ha en mjukare framtoning. I en sådan kastas inte folk i fängelset eller torteras, utan tvingas istället att genom i första hand ekonomiska sanktioner (försörjning och arbete), och i andra hand offentlig “shaming”, inrätta sig i ledet och ansluta sig till de rätta lärorna. Sverige är idag en sådan stat.
I den så kallade kultursfären, som egentligen bäst kan beskrivas som en enorm och mycket kostnadskrävande ideologifabrik, sker propagandan dygnet runt, år ut och år in. Detta knippe politiska åsikter, omdöpt till ”värdegrund”, som utgör kärnan i praktiskt taget varje kulturevenemang i Sverige idag, från museernas seminarier, teatrarnas uppsättningar, förlagens barnboksutgivningar, Public service’s ”kulturnyheter” eller konsthögskolornas examinationsutställningar, synkroniserar närmast perfekt med de åsikter som den högsta politiska makten, kulturminister Bah Kuhnke, missionerar för. Centraliseringen och samordningen av propagandan är utan motstycke, jämfört med länder som kallas icke-totalitära.
Fortsätt läsa ”Konstnärer – dags att revoltera!”