[Från Politivism]
Det är egentligen inte konstigt att vi som är kritiska mot radikalfeminismen också är kritiska mot annan politisk extremism och religiös fundamentalism. Det ligger helt i sakens natur. En av grundbultarna i humanismen har alltid varit att utmana och ifrågasätta religiösa dogmer. Upplysningens utgångsläge är också alltid att avfärda kvacksalveri och irrläror – och istället se på världen genom ett förnuftets raster. Det betyder inte att all vetenskap alltid leder till något gott. Men sökandet efter sanning – och tron att det faktiskt ligger i människans intresse att förstå hur saker verkligen hänger ihop – är avgörande.
Därför kommer den radikala feminismens (den i alla avseenden dominerande feminismen i Sverige), anhängare alltid att se kritiker av vårt slag som en fiende. Det är ju heller ingen hemlighet att humanismen som idé allt oftare avfärdas av feminismens akademiska företrädare. I takt med att intersektionalismen har irrat sig in i maktteorierna, har också avfärdandet av humanismens tankegods allt oftare motiverats med oväsentligheter som att upphovsmännen varit både män och vita. En feministisk styggelse i sig själv, alltså.
Fortsätt läsa ”Ni som skapade detta monster bär på en monumental skuld”